Upprymd missunnsamhet som leker med mitt omarkerande jag.
Du, glänsande, vackra fjäril. Din blåa magi gör mig stum.
Slår mig kraftlös ner i marken.
Äter upp mig inifrån.
Får mig att hoppas, hoppas, hoppas.
Förtrollat oberoende är något jag också vill vara.
Kommentarer
Trackback
